Plexi och Rasmus

Vi har nu levt tillsammans med våra katter, Plexi i sex år och Rasmus i två år. Det är dags, tycker jag, att sammanfatta hur det varit och är att leva tillsammans med dem.
Rasmus, han är en lugn, förnöjsam och tålmodig katt med ett alltid gott humör. Det händer naturligtvis att han ibland är litet missnöjd och t.o.m. litet ledsen, mest då vi inte ägnar oss tillräckligt åt honom. Som promenad-kompis är han helt otrolig – kan jämföras med en väldresserad hund.
Plexi är en helt annan ”personlighet”. Hon visar att hon har ett stort känsloregister, som svänger mellan de två ytterligheterna kärleksfullhet och ilska. Hon har sina bestämda vanor och demonstrerar tydligt vilka krav och behov, som hon har. Hennes kropps-språk är mycket tydligt och ganska lätt att förstå. Plexi sover ofta bredvid oss i våra sängar och är otroligt kelen, när hon är på det humöret
Plexi håller fortfarande på att, som det ser ut, uppfostra Rasmus. Hon både jamar ilsket, fräser och slår då mot Rasmus, som aldrig blir aggressiv utan viker undan och lägger sig på rygg och visar att han ”ger sig”. Detta trots att han är väsentligt starkare än Plexi och minst lika snabb.
Båda katterna pratar mycket med oss och detta gör att vi lättare kan tolka deras kropps-språk. Till slut, som påminnelse, Plexi är en turkisk van och Rasmus är en brittisk korthår. Fotona är, tycker jag, väl representativa.

Bekväma tv-fåtöljer

För några år sedan, innan Rasmus var född, köpte vi två bekväma tv-fåtöljer. Det hände då och då att Plexi ockuperade den ena av dessa. Men, vad som nu har hänt, är att våra kattkompisar lagt beslag på var sin tv-fåtölj. De två fåtöljer, som hör till vår soffgrupp har därför kommit i bruk igen. Naturligtvis måste katternas tjänare också ha nånstans att sitta för att kunna se på tv, inte sant?

Plexi – vår underbara kattkompis.

Plexi´s kropps-språk kan man knappast missförstå. Hon har ”lärt upp oss” så våra relationer är väldigt bra. Ett kul exempel är då hon vill sova eller ligga och mysa på mitt eget mystäcke. Då hoppar hon upp i min säng alldeles vid fotändens gavel och sitter där och jamar och tittar intensivt på mig. När jag tar fram mystäcket och börjar veckla upp det flyttar sig Plexi ett stycke från säng-gaveln. Hon tittar på när jag placerar ut mystäcket (hopvikt till bredd fyrtio centimeter). När det ligger ”som det skall” så går hon upp på det och lägger sig där för att sova. Hon spinner så gott när jag kelar med henne innan jag går därifrån. En stund senare sover hon djupt – antagligen nöjd och belåten med sin tillvaro.

Delat revir.

Jag har under katten Rasmus första två år (han fyller det denna månad) aldrig trott att han skulle få dela (bokstavligen talat) – dela ett av Plexis revir. I går hände detta i alla fall.
Plexi har funnit en sovplats ovanpå en av mina dubbel-garderober, dit hon kan klättra själv. Hon kliver på mitt skrivbord via tillhörande bokhylla upp på garderoben. Detta har hon gjort ett antal gånger utan att Rasmus har lagt märke till det. Men, idag klättrade Rasmus också upp på garderoben. Till min stora förvåning låg Plexi kvar och lät Rasmus finna sig en lämplig liggplats i hennes närhet. Jag slängde mig över kameran för att föreviga detta – delat revir – utan protester från Plexi. Underbart!

Katterna njuter av det milda vädret på tunt snölager.

Katterna njuter, liksom vi själva, av att solen värmer oss när vi är ute. Plexi gillar att sitta och sola – ungefär som vi själva. Den här dagen var det premiär för oss att dricka eftermiddagskaffe ute på altanen. Gott och härligt! När snön krympt så pass är det lättare för katterna och gå. Rasmus tycker det är roligare för varje dag nu att promenera. Kanske, kanske, är det också så att katterna tycker det är roligare nu när fågellivet ökar mer och mer.

Katt-tunnel eller papperskasse?

Det här galleriet innehåller 6 bilder.

När vi och katterna ledset konstaterade att pappers-kassarna gick sönder, den ena efter den andra, så blev köpet av en katt-tunnel ganska självklart, inte sant? Dessutom är en katt-tunnel mycket roligare – Rasmus älskar den här leksaken. Han har kommit … Läs mer →

Å, vad gott det doftar.

Våra katter satt ofta och länge och tittade på oss, när vi dukade fram till julmaten. En lång stund, varje av de tre dagarna, satt de i köket en lång stundoch sniffade och tittade på detta underliga. Människorna, deras tjänstefolk, fyllde köksbordet med allt konstigt som luktade så gott. Mjaaoouu! Och – så fick de inte smaka. De fick samma torra torrkost och varierande påsinnehåll som vanligt. Mjuusch.
(Som en av tjänarna kan jag nu så här efteråt beklaga att vi inte stängde ut katterna från julbords-mat-rummet. Då hade vi sluppit ha dåligt samvete i alla fall.)
Normalt brukade Plexi sitta på spisen (avstängd förstås) och demonstrera att ”nu är jag hungrig – mjaauu”. Och lika normalt ligger Rasmus på golvet och kikar på oss. Undras om jag också kan få litet mat, verkar han tänka. Han ligger där tyst och försynt och väntar på sin tur.