Plexi 4 år (8/5 2011).

Vi har nu (2011) levt med en turkisk Van i fyra år. Vi har jämfört våra upplevelser av henne med alla de kattor, som vi haft under dryga fyrtio år. I stort sett beter sig Plexi på samma sätt, som de siameser, som vi har haft tidigare. Hon är mycket livlig och pratsam och har ett kroppsspråk, som verkligen tydliggör hennes ljud. Hennes jamande har alla möjliga tonarter med olika längd och styrka. Det mest underbara lätet är hennes kurrande, då hon upplever något som mycket positivt. När hon lockar på oss för att gå ut – då är det svårt att motstå, ett mjukt, fylligt mjau och så gnider hon hela kroppen mot våra ben.

Plexi använder förresten ett speciellt ljudmönster när vi går ut och promenerar med henne. För övrigt har hon lärt sig innebörden av fyra av våra egna ljud, – kom, gå, titta, nej och fy. När hon vill väcka oss för att få mat – då kan hon ofta låta som en liten ledsen kattunge (snyft,snyft).

Plexi har ganska klara matvanor. Det är två sorter av veterinär föreskriven torrkost, litet fisk då och då samt en viss sorts ”påsmat”. Eftersom hon är mycket ”kräsen”, så har vi tillsammans med Plexi provat oss fram till den bästa menyn. När det gäller fisk så äter hon endast torsk och makrill. Vi har skrattat åt detta litet grand eftersom vi också favoriserar dessa fiskar. Numera är hennes favoritfisk Alaska Pollock – djupfryst sej, som vi tinar upp till matvärme i mikron.Själva äter vi inte bara torsk utan också lax, ganska ofta, men den lax vi äter gillar Plexi inte, däremot ”pås-lax” typ Pussi. Egendomligt nog har hon inte brytt sig om något annat av det vi själva äter om dagarna. Jo, det är sant, en sorts mjukost (baconost) och rökt skinka smakar hon på ibland.

På grund av att vi tidigare hade två kattor, tolv år gammal har vi två katt-toaletter. Vi har behållit båda eftersom Plexi tycker det är bra att kunna ”bajsa” i den ena och ”kissa” i den andra. Hon är som de flesta katter mycket renlig av sig och vi tycker hon är förståndig (skratt).

Återkommer här till detta med utevistelse, typ promenader. Plexi är då försedd med sele. Till selen hör ett två meter långt koppel, som vanligtvis får släpa efter Plexi. Hon får nämligen, för det mesta, röra sig ganska fritt där vi bor och på ängen utanför tomten. Normalt släpper vi ut henne två gånger om dagen, ibland oftare. Orsaken till att kopplet alltid är på selen är upplevelsen då Plexi gömt sig under bilen. Med det släpande kopplet går det lättare att få fram Plexi, haha. Det är när hon blir för jakt-ivrig som vi måste starta promenad med koppel. Det händer ofta att hon ställer sig och tittar upp på mig och ”liksom” undrar om vi skall gå promenad med koppel. När jag då tar kopplet i handen traskar hon iväg likt en hund längs stig, gångväg eller gata. Hon har förresten valt ut vilka ”rundor” hon vill gå. Den lilla rundan tar en halvtimme, den långa en timme. Om jag försöker bryta någon runda jamar hon ilsket, fräser och morrar och biter mig i handen, om jag tar upp henne. När vi närmar oss bostaden igen går hon självmant fram till och ställer sig vid dörren för att bli insläppt.

Ute flera gånger, jo, när vi t.ex. sitter på altanen och dricker kaffe – då skall hon ”bara vara med”. Hon blir mycket ”upprörd” om vi sitter därute och ”myser” utan henne. Samma reaktion blir det när vi går ut och ”jobbar” i trädgården. Hon älskar att vara med då, speciellt när vi rensar ogräs. När vi kastar ogräs till den spann, där vi samlar upp ogräset försöker hon fångar det – lyckas ibland. Det tycker hon är jätteroligt. När vi ”gräver” eller ”påtar” i jorden vill hon också vara ”medverkande”. Antagligen tror hon att vi letar efter något mat-nyttigt?! Ibland går hon ut över ängen, ungefär trettio meter bort till en gammal stenmur, där det växer mycket sly och en del träd. Där står det en gammal övergiven pall, som både vi har förälskat oss i. Där älskar faktiskt Plexi att sitta och ”njuta” av tillvaron – titta på skator och kajor och människor och djur som promenerar på gångvägar i närheten.

Ibland – inte ofta – far hon iväg som ”en vit blixt” – men inte blir det någon fågelfångst ändå

Nu tycker jag det är lämpligt att jag nämner min uppfattning om begreppen innekatt och utekatt. Efter att ha ”umgåtts” med kattor i alla dessa år så har vi fått en bestämd uppfattning. Lika litet som det finns innemänniskor eller utemänniskor, lika litet finns det innekattor eller utekattor. Då kattorna inte får välja själva, d.v.s. inte är vildkattor, då är de precis som vi människor. Att ”tvinga” en katt att alltid vara inne oavsett ”inne”-formen, det är ett ”omänskligt” tvång. Jämför man med en människa, som sitter i fängelse, så har katten ett strängare straff än människan. Människan kan ju förstå sin situation. Katten kan inte förstå sin situation, men fogar sig och blir passiv och ”tam”.

Till slut vill jag nämna något som har förbryllat oss en hel del. Om någon händelsevis läst detta (hit ned) så var snäll kontakta mig antesewerin@tele2.se och berätta vad du vet och tror. Jo, Plexi har ibland frossa-liknande skakningar i hela kroppen. Denna frossa liknar vad vi människor har när vi har hög feber. Plexi kan ha denna frossa inte bara om hon kanske fryser utan ibland också mitt i sommarvärmen. Vi är undrande eftersom vi aldrig nånsin upplevt detta med någon annan kattras. En teori vi har är att pälsen hos en turkisk van är tunnare än hos de kattor vi varit vana vid. Men detta skulle ju inte bidra till Plexis frossa mitt i sommaren. Kanske kan frossan bero på psykiska problem, rädsla, oro eller liknande??

Hennes mest extrema frossa fick vi uppleva i då vi hämtade henne senaste gången på kattpensionatet. Hon hade då, för första gången i sitt liv suttit ensam i ett litet ”kattrum”. Vad vi förstod så hade det varit helt tomt i den här kattpensionats-hus-delen några dagar. Hon hade alltså varit en totalt ensam katt under en tid. Hennes enda kontakt var med pensionatsägaren några minuter två gånger varje dag.

Plexi är oss mycket tillgiven och visar ständigt och jämt att hon gillar oss. Hon stryker sig mot oss och kelar med oss – även efter att hon fått mat. När hon vill gå ut så lockar hon ibland på mig och går till en av mina garderober. Där hänger den jacka, som jag brukar ta på mig, då hon och jag skall gå ut. När jag då tar på mig jackan skuttar hon glatt och jamar högt och belåtet och springer till ytterdörren. Om jag inte tar på mig jackan ger hon ifrån sig ett jämrande jamande och ligger länge och tittar på mig. Sitter jag då vid mitt datorbord kan det hända att hon hoppar upp där och stryker sig mot mitt ansikte. En gång svepte hennes svans ner mina glasögon. Eller också lägger hon sig ”helt fräckt” mitt på tangentbordet.  Jaha, det var bara att ta på sig jackan, haha.

Vi får samma kärleksfulla kontakt med henne då vi själva går till sängs. Hon kommer så att säga och ”godnattar” oss och ligger ibland kvar och sover hos oss. Nåja, oss, det är i huvudsak hos matte, som Plexi föredrar att sova hur mycket som helst. Annars har Plexi flera sovplatser, som hon ”slumpmässigt” växlar mellan varje dag. Vi har ibland ett sjå att hitta var hon sover just ”den här gången”. Som jag nämnt i ett inlägg så har hon inte mindre än NITTON olika sovplatser. Hon verkar inte ha någon speciell favoritsovplats utan tycker tydligen om att kunna variera sovplats (lustigt, hmhm).

Vi trivs jättebra med Plexi och överdriver kanske våra omsorger, men nu är vi mycket gamla och det är nog vårt livs sista katt. Hon ger oss så mycket glädje och skapar en trivsel, vilken vi inte kan vara utan. Vi kan nu inte tänka oss ett liv utan katt.