Anna-Lisa hade hade fått lust att sy något, typ lapptäcke, efter en längre tids uppehåll i sömnaden. Tyvärr fanns det bara ”småbitar” av de tyger, som hon använt till sina tidigare ”skapelser”. Hon höll på länge och väl och plockade och sorterade sina ”resttyger”. Till slut fick hon en ingivelse, en impuls, en idé. Varför inte försöka plocka ihop bitarna till nånting som skulle kunna ersätta soffans (i vardagsrummet) överdrag? Hon sydde därför några ”prov”-block och lade upp dem på sängen för att underlätta fotograferingen av blocken.
Sen testade hon två av familjemedlemmarna (husse och Plexi) på hur de upplevde blockens placering och färgkombinationerna. Till Anna-Lisas glädje, så tyckte de att hon kunde fortsätta med överdraget.
Plexi visade sedan sitt godkännande genom att lägga sig på överdraget, medan Anna-Lisa höll på och ”kviltade” det. Det var inte helt lätt att sy med Plexi som ”sällskap”. Ville hon kanske kontrollera att Anna-Lisa sydde rätt??
Det som förundrar oss nu är, att Plexi ligger och gosar sig på sig på soffan, på det nya -överdraget. På den tiden, som vår katt Rasmus levde låg han regelmässigt och sov på soffan – på det ”gamla överdraget. När Rasmus inte fanns längre så låg Plexi aldrig på soffan. Vi upplevde det som att Plexi ansåg att det var Rasmus plats även nu. Hur som helst, så gör tydligen det nya överdraget att Plexi anser att det är hennes revir.
Äntligen, kanske man skall tillägga.
Jag undrar förstås, tillkom det nya överdraget för Plexis skull eller för vår skull? Svaret är väl självklart, inte sant? Visst ser Plexi lycklig ut, där hon ligger i soffan?
Tjusigt!
/Pelle med matte